Jag fyller snart år. 23 år. Herregud, jag kommer ihåg när jag fyllde 20 vilken extrem åldersångest jag fick på allvar. Har nog faktiskt aldrig haft ett sådant tryck över bröstet förr, och jag såg hela mitt liv spelas upp framför mig. Jag hade så många "måsten". Jag SKULLE ha ett bra jobb, en fet lön, ett hus, en bil, en hund, se världen, ha barn innan jag blev 25. Det blev inte så. Och det kommer verkligen inte bli så.
Jag är en väldigt stressad person, och kan bli irriterad när personer i min omgivning är "långsamma". Mest för att jag vill få gjort så mycket som möjligt - men jag har även insett att jag inte njuter av saker på samma sätt som jag borde.
Att känna all denna sterss och måsten är extremt jobbigt, mest sätter jag kanske press på mig själv och jämför mig med andra personer som har "lyckats bättre" än mig. Men samtidigt är jag just nu nöjd med att jag faktiskt har hittat en utbildning som jag kommer söka nästa år. Bara det är ett steg på vägen - att efter snart 5 år ifrån skolan veta vad jag faktiskt vill.
Men mina prioriteringar har ändrats lite - jag vill först och främst ut och se världen. Uppleva saker, se andra länder, kulturer, möta olika människor, äta konstiga saker, göra konstiga saker som jag annars egentligen inte vågar. Känna att jag "lever" innan det är dags för mig att ta tag i mitt liv.

Jag är inte gamal, och blir verkligen inte gamal på väldigt många långa år - jag har hela livet framför mig att utbilda mig, skaffa mig ett fint hus och skaffa barn.
Vem vet - jag kanske inte alls bor i Sverige om 10 år. Min dröm är att bosätta mig i New York, och vem har sagt att man inte ska sikta högt!? :)